Om raserna

Scrolla ner för att läsa om båda våra raser!

Terrier Brasileiro

Historik

Terrier Brasileirons ursprung är oklart men det som oftast nämns är att de brasilianska studenter som i slutet av 1800- och i början av 1900-talet studerade i Storbritannien och Frankrike, vid sin återkomst till hemlandet förde med sig hundar av ”foxterriertyp”. Dessa korsades sedan med lokala små hundar som fanns vid gårdarna på den tiden. Rasen godkändes internationellt 1964. 2007 fick rasen utställningsrätt i norden när Nordiska Kennelunionen godkände rasen.

Användningsområde

I hemlandet hålls rasen oftast som sällskapshund, men den respekteras också högt som jakthund, herdehund och varnande vakthund. Då den är följsam, aktiv och gillar att jobba så lämpar den sig för de ägare som vill pröva på många delar av hundsportandet. Rasen har funnits representerad i Brasiliens VM-lag i agility.

Hälsa

Terrier brasiliero har en känd rasbunden sjukdom. Se mer information längre ner.

Egenskaper / Mentalitet

Rasen är lättlärd, nyfiken och fylld med energi, med en lekfullhet som sägs hålla i sig även på äldre dagar. Den ska passa in såväl i en stadslägenhet som på en stor gård på landet. Rasen trivs bäst när den får tid, uppmärksamhet och kärlek av sin familj, som den älskar högt. Mot främmande personer kan rasen ibland vara försiktig och observerande.

Storlek och utseende

Färgen är alltid tricolor, det vill säga vita med svart, brun, isabella eller blå teckning. De har dessutom så kallade tantecken (bruna markeringar). Storleksmässigt är den medelstor. Mankhöjd för hanar är 35–40 cm och tikar 33–38 cm. Helhetsintrycket ska vara välbalanserat och smidigt.

Pälsvård

Pälsen är mycket lättskött då den är slät och kort utan underull. Vid kallt väder och lång utevistelse kan täcke behövas.

 


 

 

Terrier brasileiro är en frisk och sund ras som lever länge.

Rasen lever ofta upp till 15 år och sägs behålla sin lekfullhet livet ut.

Det rekommenderas att uppfödare ögonlyser och kontrollerar patella på sina avelsdjur.

Detta är inte för att det finns problem i rasen utan för att förebygga. Vi rekommenderar också uppfödare att bedriva avel för att undvika att få MPS-sjuka valpar (läs mer om sjukdomen nedtill).

 

MPS (Mucopolysaccharidosis typ VII)

MPS är en metabolisk sjukdom som påverkar skelettet. Typen som finns hos TB är känd för att orsakas av en mutation i en gen (GUSB).

Hos brasiliansk terrier, manifesterar sjukdomen som en allvarlig skelettdysplasi där valparna inte kan gå ordentligt på grund av deformerade ben och leder. Drabbade valpar måste avlivas. Eftersom man är tvungen att avliva en sjuk valp relativt snabbt efter födseln innebär detta att en valpköpare aldrig kan få en sjuk valp, en vuxen hund kan aldrig bli sjuk i MPS.

Sjukdomen ärvs på ett autosomalt recessivt sätt. Enda gången men kan få drabbade valpar är när man parar två stycken hundar som bär på MPS-genen. Är man osäker på hundens stam kan man testa den om den är bärare eller inte, läs nedan hur du kan gå till väga.

Genoscooper är ett företag som erbjuder ett DNA test för att veta se om hundarna är anlagsbärare eller fria. En hund som är anlagsbärare är alltså inte sjuk men den bär på MPS-genen. Man beställer hem ett testkit, MydogDNALite och efter några dagar kommer det hem i brevlådan. Testet innehåller två tops som man skrubbar insidan av hundens kind. När topsen torkat lägger man tillbaka det i kartongen och fyller i hundens uppgifter under locket på kartongen. Det tar ca en månad innan man får provsvaren. Svaren kommer på nätet där du har en inloggning och har fyllt i din hunds profil. Om man vill kan man låta en veterinär utföra testet. Det står då i testresultaten att hunden är identifierad av veterinär.

 

Nära 30 % av de testade hundarna är anlagsbärare och forskare tror att runt 24% av hela populationen är anlagsbärare.

 

Beställ ditt test här: http://www.mydogdna.com/shopping-cart

 

Finska rasklubben för brasiliansk terrier har en lista på de hundar som genomgått testet.

För att se listan, klicka här: http://brasilianterrierit.weebly.com/mps-lista.html

Dansk Svensk Gårdshund

Historik

Rasen erkändes 1987 i Sverige och Danmark under namnet dansk-svensk gårdshund. Den har sedan gammalt funnits på lantgårdar i Danmark och Sverige. Gårdshunden har använts som vakthund, råttfångare och sällskap. Den dansk-svenska gårdshundens kynologiska ursprung är oklart. Troligen har den sitt huvudsakliga ursprung dels i pinscherraserna och dels i de brittiska vita jaktterrier, från vilka även jack russell terriern och foxterriern stammar.

Användningsområde

Gårdshunden är en liten, pigg, frisk, sund och mångsidig familjehund som lätt anpassar sig i de flesta situationer. Hundsporterna agility, freestyle, spår, lydnad, bruks och utställning lämpar sig bra som aktiviteter. Många tränar och tävlar också viltspår. Än idag tjänstgör en del dansk-svenska gårdshundar som råttjägare, men det stora flertalet är sällskapshundar. Uppskattningsvis används ett dussintal hundar som aktiva jakthundar för att korttidsdriva rådjur och annat mindre vilt, apportera och eftersöka.

Hälsa

Gårdshunden är generellt en frisk och sund ras med få hälsoproblem. Två sjukdomar som förekommer kan nämnas; höftledsdysplasi (HD) och ett fåtal fall av leg perthes (nedbrytning av benvävnad i lårbenet).

Egenskaper / Mentalitet

Den tycker om att arbeta både fysiskt och mentalt, och den kräver en del aktivering. Trots att rasen är liten i formatet och ser söt ut är det alltså en ganska krävande hund. Den behöver någon form av regelbunden stimulans för att må bra. Mellan arbetspassen är den en riktig kelgris som gärna kryper upp i knät, ligger nära intill och kopplar av. Gårdshunden tycker mycket om värme och ligger ofta och kopplar av i solen. Det är en utpräglad väktare som omedelbart slår larm om främlingar kommer in på dess hemområde. I övrigt är den inte en skällig ras.

Storlek och utseende

Mankhöjd för hanar är ca 34–37 cm och tikar är ca 32–35 cm. Den har mycket kroppsmassa. Kroppen är svagt rektangulär. Huvudet är litet i förhållande till kroppen. Svansen är naturligt långt, halvlång eller så kan hunden födas med stubbsvans. Pälsfärgen är övervägande vit med en eller flera fläckar i olika färgkombinationer.

Pälsvård

Pälsvården är i princip obefintlig på rasen eftersom pälsen ska vara hård, kort och slät utan underull. I fällperioden kan man borsta igenom hunden dagligen, vilket brukar räcka för att hålla pälsen fin och därutöver kan man ge den ett bad vid behov.

Övrigt

Rasen är en del av det svenska kulturarvet. Rasklubben arbetar aktivt för att bevara rasen som en frisk, alert, duglig, vänlig och tillgänglig gårds- och sällskapshund med den, sedan gammalt dokumenterade, rastypiska exteriören